Blunda och njut av musiken!

Jag, en man, tycker att kvinnorna är bättre varelser och skall ha erkännande för det. Vi börjar med full respekt i livet, tro i deras förmåga som privatpersoner, i samhället och i arbetslivet. Bort med diskriminering. Bort med snedfördelning i familjens sysslor, bort med slöjor, burga, sexuell stympning (f-n, h-e-v-t) och övrig sexuellrelaterad diskriminering. Bort med diskriminering på arbetslivet där lika lön för lika arbete skall råda, där chefpositioner är lika fördelade mellan män och kvinnor. Bort med diskriminering inom samhället där regeringsmedlemmar och övriga nyckelposter skall vara helt öppna för alla som förtjänar det. Tyvärr har det inte varit så tidigare och är inte så i världen på många platser och tillfällen. Det kommer att bli ändring på det, hoppas jag innerligen. Jag verkar och kommer att verka med min manliga styrka för att så skall vara och det skall bli Jag är omgiven av kvinnor eller minne av dessa, som jag högaktar: Min kvinna, min mor, min dotter, mitt barnbarn, alla mina släktingar, alla som jag känner, alla som jag inte känner men som förmodligen har samma egenskaper. Jag har levt och verkat med omväxlande sorg och glädje med er, Tänker jag efter, har alltid, säger alltid, min sorg ursakats av mig själv, även on jag inte var ensam. Jag vore totalt tom inom mig utan er. Tack för att ni finns!

Idag den Internationella Kvinnodagen.

Terra ca nun senti (döv mark). Siciliensk vaggvisa i moll. Så var min omgivning fram till skolålder. Min enda fasta punkten var min mors omtanke. Bilderna från filmklippet är från ett litet samhälle vars namn syns på vägskylten i filmens början. Namnet är Corleone.

"Jag vänder mig om och om utan sömn

och låter natten passera med min längtan.

Natten passerar ändå tills det dagar

för dig kan jag ej längre sova.

Min förkrossad själ kan ej finna fred.

Du vet att när jag lämnar dig

så slutar jag att leva...."

Ett barn frågade sin mamma: "Hur kan kärleken vara länge?". Mamman log kärleksfullt, tog med bägge händer sitt barn om kinderna,  tittade på sitt barn vackra ögonen och sade med en aning mörk röst: "Kärleken är som sanden. Tar du bara en näve sand med en hand och håller hårt, så rinner sanden ut. Du får inte behålla något".

Barnet frågade: "Skall jag vända min handflatan uppåt och lämna min hand öppen?". "Nej, vinden kan blåsa bort din älskade sand" svarade mamman med en bekymrad ton i rösten. Så fortsatte mamman med sin lugna, mörka, kärleksfulla röst: "Gör så här, du tar sanden med bägge händer, formade som ett hjärta och försök inte klämma åt, så behåller du sanden. Så är det med kärleken".

Kiss the Rain.