"Jag vänder mig om och om utan sömn

och låter natten passera med min längtan.

Natten passerar ändå tills det dagar

för dig kan jag ej längre sova.

Min förkrossad själ kan ej finna fred.

Du vet att när jag lämnar dig

så slutar jag att leva...."

Ett barn frågade sin mamma: "Hur kan kärleken vara länge?". Mamman log kärleksfullt, tog med bägge händer sitt barn om kinderna,  tittade på sitt barn vackra ögonen och sade med en aning mörk röst: "Kärleken är som sanden. Tar du bara en näve sand med en hand och håller hårt, så rinner sanden ut. Du får inte behålla något".

Barnet frågade: "Skall jag vända min handflatan uppåt och lämna min hand öppen?". "Nej, vinden kan blåsa bort din älskade sand" svarade mamman med en bekymrad ton i rösten. Så fortsatte mamman med sin lugna, mörka, kärleksfulla röst: "Gör så här, du tar sanden med bägge händer, formade som ett hjärta och försök inte klämma åt, så behåller du sanden. Så är det med kärleken".