Pantelleria, maj 1942.

Löjtenenten Giovanni, Ninos blivande pappa, såg,från sin stol bakom skrivbordet, mannen som kom in genom den öppna dörren. Det var en bonde från trakten. Liten i växten, med mörk solbränna som täckte hans fårad ansikte ner till halsen. Han höll med högra handen fötterna av två ungtuppar uppochned vända. Varje steg han tog fick tupparna att kackla och ge något vingslag. Bonden var upprörd. Han sträkte fram handen med tupparna som förskräkta började picka på varandra: "Varsågod" sade bonden, "ni får dem, men kom inte och stjäl dem". Giovanni förstod på en gång vad det var fråga om. Tydligen någon menig i han kompanj, trött av den vanliga konserverade kött på burken, hade stulit bondens höns för att få sig en trevlig middag. Giovanni, känd för sin diplomati, lugnade ner bonden och började förklara att han skulle vidta åtgärder och att detta skulle inte upprepas. Bonden kunde ta tillbaka tupparna som var en bristvara i krigets tider.

Dagen efter bytte löjtenenten Giovanni skjortan, satt på sig uniformens jacka, tog tvåhundra lire från kompanjets kassa och gick med rask takt hem till bonden.

Giovanni överräkte summan till boden. och bad tusen gånger om ursäkt för det som hade hänt. Bonden var inte långsynt, utan tog emot suman som väl täckte förlusten av sina höns. tog fram två vinglas som han fyllde till bredden av Passito, och utbrang en "salute!". Därpå insisterade han att Giovanni skulle stanna kvar till kvällens middag. Sä blev det. Vid middag mötte Giovanni bondens fru och deras dötter Antonietta. Vackrare pärla hade inte funnits på ön. Giovanni och Antonietta blev kära i varandra.

Il Valzer di Pantelleria

Idag var det verkligen fint väder. Blommorna vågar sig ut ur sina knoppar. Nu får växtligheten fart. Skönt! Igår kväll fick jag besök av de första svalor. Utmattade efter den långa resan, sökte de en plats under husets nock, lämplig för att bygga ett bo.

Bigarråträdet i blom

Vågar vi komma fram nu?

Sommaren är långt borta. Blommorna håller sig gömda i sina knoppar och väntar. Magnolian är full av knoppar men ännu inte en blomma. Så är det med äppelträden, de är fulla av väl utvecklade blomknoppar. Det blir ett gott äppelår i år. Igår var det som en förtrollning hade lagts över ängarna: tystnaden och dimman...

Jag planterade två popplar för många år sedan. De var av typ "balsampoppel", därför att jag tycker om en doftande trädgård. Nu har popplarna vuxit och blivit högre än huset. Imorse gick jag ut i trädgården och upplevde den massiva doften från träden. Underbart! Löven har precis utvecklats och dess yta är fuktig av en lätt klibbig vätska: det är balsam. Hela trädgården doftar inom en radie av minst femtio meter. Skönt att vara här...