Pantelleria, maj 1942.

Löjtenenten Giovanni, Ninos blivande pappa, såg,från sin stol bakom skrivbordet, mannen som kom in genom den öppna dörren. Det var en bonde från trakten. Liten i växten, med mörk solbränna som täckte hans fårad ansikte ner till halsen. Han höll med högra handen fötterna av två ungtuppar uppochned vända. Varje steg han tog fick tupparna att kackla och ge något vingslag. Bonden var upprörd. Han sträkte fram handen med tupparna som förskräkta började picka på varandra: "Varsågod" sade bonden, "ni får dem, men kom inte och stjäl dem". Giovanni förstod på en gång vad det var fråga om. Tydligen någon menig i han kompanj, trött av den vanliga konserverade kött på burken, hade stulit bondens höns för att få sig en trevlig middag. Giovanni, känd för sin diplomati, lugnade ner bonden och började förklara att han skulle vidta åtgärder och att detta skulle inte upprepas. Bonden kunde ta tillbaka tupparna som var en bristvara i krigets tider.

Dagen efter bytte löjtenenten Giovanni skjortan, satt på sig uniformens jacka, tog tvåhundra lire från kompanjets kassa och gick med rask takt hem till bonden.

Giovanni överräkte summan till boden. och bad tusen gånger om ursäkt för det som hade hänt. Bonden var inte långsynt, utan tog emot suman som väl täckte förlusten av sina höns. tog fram två vinglas som han fyllde till bredden av Passito, och utbrang en "salute!". Därpå insisterade han att Giovanni skulle stanna kvar till kvällens middag. Sä blev det. Vid middag mötte Giovanni bondens fru och deras dötter Antonietta. Vackrare pärla hade inte funnits på ön. Giovanni och Antonietta blev kära i varandra.

Il Valzer di Pantelleria