Det finns något som jag aldrig slutar att drömma om: det är de lena sommarnätter på Sicilien. Luften, bärande doften av jasminblommor, smeker din själ. Du hör vågornas brus. Du fullföljer din lust att dyka, från kajens trappa, i den becksvarta havet. Endast stjärnorna ger ett svagt ledsken. Imorgon... finns inte. I ditt sinne hör du djup, känsloladdad musik...

Brucia la luna in cielu e iu bruciu d’ammuri

Focu ca si consuma comi lu me cori

L’anima ghiangi addulurata

Non si da paci ma chi mala nuttata

Lu tempu passa ma non’agghiorna

Non c’é mai suli, s’iddra non torna

Brucia la terra mia  e abbrucia lu me cori

Chi siti d’acqua iddra e io siti d’ammuri

A cu la cantu la me canzuni

Si nun c’é nuddru ca s’affaccia a lu barcuni

(Texten är på sicilienska och inte på italienska)

Jag har en kusin på Sicilien som heter Nino. Eftersom, på Sicilien, brukar man döpa sina söner efter farfars namn, och min farfar hade 5 söner (min far och mina farbröder), så finns i familjen 5 kusiner som heter Nino. För att skilja dem åt ger man ett tillägg, i regel "di.." och sedan deras pappas namn, Nino di Michele, Nino di Pietro, eller en diminuitiv, t.ex Nuccio...och så vidare. Denna kusinen kallar vi för Nino il Capitano därför att han gick sjökaptens skolan i Trapani och utbildade sig till detta spännande och eventurliga liv. Denna kusin skickade till mig ett häfte med självbiografisk innehåll med titeln "Innan glömskan fördunklar minnen". Det är sin berättelse om sina första levnadsår på den ö där han är född, Pantelleria. Berättelse om hur hans pappa mötte hans mamma, en underbart vacker blomma på öns vilda landskap. Jag skall berätta i kommande inlägg om detta...

Jag tittade igenom mina sparade länkar på Facebook. Jag blev förvånad över det stora antalet länkar som jag hade sparat. Men i samtliga kände jag igen mig själv, det vill säga något som jag tyckte om. Det är samma sak med inläggen i denna blogg. Jag känner igen mig själv. Bloggarna är i grund ett paradis för eventuella psykoanalitiker. I en blogg är man sig själv. Låt så vara...

Oftast är kompletta musikstycke långa, typ 8 minuter. Denna gång har jag tagit den, enligt mitt tycke, vackraste delen av denna "Adagio of Spartacus and Phrygia" komponerad av Aram Khachaturian. Och som bakgrund finns förra sommarens drömbilderna från mitt sommarhus.

Jag har ett magnoliaträd vid mitt sommarhus. Vartannat år blommar det som ett fyrverkeri av blommor. De är rosafärgade och blommar på barkvist. Jag har planterat trädet tjugo år sedan. Edvard Grieg har komponerat musikstycket i bakgrunden som är känt som "Solvejg's song". Koppla av och lyssna...

Inatt såg jag på TV, filmen "En Kvinnas Doft". Jag har sett filmen många gånger och alla gånger med välbehållning. Film är välgjord. Dansscenen t.ex är brilliant.

Här följer en läxa i övertalningskonst:

-Excuse me señorita, do you mind if we join you. I feel you have been neglected.
-... Well I am expecting someone...
-Is he here?
-No, but in any minut now
-Some people lives a lifetime in a minut. What are you doing right now?
-... I am waiting for him
-Do you mind if we wait with you? We just keep a humanising revival
-... No I don't mind
-Thank you!