L'Arcobaleno

Själen, i synnerhet, är beroende av behagets lagar, med olika verkningsgrad. Det hänger ihop med hur mycket vikt man ger till våra själsliga känslor. Jo mindre man tror på själen desto svagare är effekten till behagets lagar. Ytterst, så är den som inte tror eller lyssnar till själen, immun till behagets effekter. Den person är en riktig tuffing som också klarar sig väl i livet, dock i en känslotomt och mindre värt liv.
Jo mer man lyssnar till själen desto mer är man beroende av behagets effekter. Då kommer själens goda egenskaper som glädje, fredsvilja, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet, välvilja, empati, sanning och tillit att bli beroende av behag. Varje av ovanstående egenskap (de är rätt många eller hur) hungrar efter behag. Får de det, så kommer det att trivas och den själen kommer att blomma ut, behaget ger näring till sådana ädla känslor. Människan med en sådan själ kommer att trivas med livet och sprida trivsel omkring sig.  Och tvärtom, om dessa goda egenskaper får obehag, kommer dessa goda egenskaper att förtvina och de dåliga egenskaper som ilska, fruktan, missunnsamhet, avundsjuka, sorg, arrogans, självömkan, lögn, överlägsenhet och egoism att ta över. För dessa dåliga egenskaper är obehaget som ger dess näring. Amerikas indianer var medvetna om den näring som själen skulle få. De anförtrodde till sina barn följande saga: I alla människor bor det två vargar som slåss.
Den ene är ond. Det är ilska, fruktan, missunnsamhet, avundsjuka, sorg, arrogans, självömkan, lögn, överlägsenhet och egoism.
Den andra är god. Det är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet, välvilja, empati,
Vilken av vargarna vinner? Frågade barnen.
"Den du matar" var svaret.