Idag var jag på begravning i Boo kyrkan. Sonen till min bäste vän dog någon vecka sedan i en motorcykelolycka. Tragiskt, speciellt när föräldrarna överlever sina barn. Både pappan och mamman var helt förstörda. Pappan, min bäste vän, hade gråtit som ett barn när han berättade det som hade hänt. I gråten förstod jag inte många ord av det han sade, så jag kan inte redovisa hur olyckan hade gått till. Idag var det många som deltog i begravningen, både äldre som yngre folk. Jag satte mig på vänstra halvan av kyrkan, där vänner och bekanta sitter, medans anhöriga satt sig på högre halvan av kyrkan. Cerimonin började med en djup och stark, men behaglig orgel stycke. Orgelmusiken fyllde varje hörn av den gamla kyrkan, bänkarna vibrerade. Är det "Tomaso Albinoni"? Eller är det "Johann Sebastian Bach"? Nej, det var det inte. Efter en stund kände jag igen stycket, det var "Whiter Shade of Pale". Jag lyssnade helt koncentrerad och tänkte på den unga motorkyckelförare, vars liv hade gått till spillo, när jag plöstligt upptäckte att mina bägge händer lyfte sig med en spontan rörelse mot ansiktet, täckte ögonen och fick känna något varmt och blött...

Whiter Shade of Pale